| |
|
|
Misslyckad
Varför ska allt vara så svårt?
Allt känns hopplöst.
Jag har satt mig i en sits som jag
nu inte kan ta mig ur.
Vad har jag gjort för fel för att behöva utstå
allt detta onda.
Snart orkar jag inte längre.
Jag känner mig ensam, övergiven och oälskad.
När ni meddelar mig saker som dessa,
känns det som om ni sliter
hjärtat ur min kropp.
Ni tvingar mig bort från alla jag älskar
och bryr mig om.
Och det skulle vara för mitt eget bästa...
Vad finns det för bra i att
splittra en hel familj?
Förstöra något fint?
Jag förstår det inte nu, och kommer nog
aldrig att göra det.
Ett litet korn av hat har börjat växa inom mig,
och det kommer alltid att finnas kvar.
Växande inom mig, ju mer
ni plågar mig.
För det är ju det ni gör.
Ni har plågat mig i snart ett år nu,
och det tänker ni fortsätta med.
Ni visar mig ingen respekt.
Ni tar ingen hänsyn.
Det enda ni ger oss är lögner och
falska förhoppningar.
Hur ska man kunna lära sig att leva bra,
när det är så man blir behandlad?
Jag bara undrar.
Min livsglädje är totalt slut och
även mitt brinnande hopp
om en bra framtid.
Hur skulle den kunna bli bra?
Jag tror ju inte ens på den längre.
Jag vågar inte.
För om man tror på den,
blir man bara besviken och sårad.
Det har jag nu fått klara bevis på.
Har vi inte något att sätta emot?
Ska ni bestämma allt?
Det är ju ändå i grund och botten
mitt liv det handlar om.
Det känns som om ni spelar flipper
med mitt liv.
Spelar flipper med mina känslor.
Vad skulle ni känna om jag plötsligt
gjorde så med er?
Svek?
Besvikenhet?
Men ni skulle inte ha rätt till
att känna så.
För det har inte jag.
Jag ska lugnt och beskedligt bara
sitta och ta emot.
Helst skulle jag väl inte ha
några känslor alls.
Det skulle bli enklast så.
Men i och för sig har det ingen
betydelse, för
hur sårad jag än blir, så gör ni ändå
tvärt emot mina önskningar.
Jenny - sommaren 1996
|
|
Jenny, då, 1996, 17 år.
Här är ett av hennes rop på hjälp.
Livet hade farit alltför hårt fram med henne. Trots familjemedlemmar som kämpat.
För Jenny fanns inget skydd med klarsynt stöd från FN:s Barnkonvention.
Redan under mellanstadietiden - var fanns civilansvaret från omgivningen?
Jenny - en mycket värdefull personlighet. Men då det mesta gått snett hade hon retirerat.
>
Jenny - en resursrik tjej, bland många svenska ungdomar i samma situation - som inte varit tillräckligt "synliga", inte lyssnats på; - medan relativt små; insatser kunde gjort underverk för deras framtid - för Sveriges framtid.
Om Du förlorar
Ditt barn?
Positiv info:
Jenny lyckades av egna krafter, och med hjälp av andra, att komma igenom det svåra.
|
|
|